fridainbanff

Sagt å gjort, han skjutsade mig till sjukhuset och jag påbörjade sökningen efter rätt avdelning. Hur stort som helst, och folk som ligger ÖVERALLT! Helt sjukt att dom får vårda så många människor i korridoren, överfulla rum, hua!! Där vill man inte vara sjuk, men jag är ju inte jude så jag får nog inte vara sjuk där ändå.

Hittade rätt tillslut, blev ombedd att tvätta händerna och ta på mig munskydd, blev skeptisk redan där... Går in i ett ca fem kvadratmeter stort rum med en säng, ett litet bord och innanför en toalett. Loiza som hon hette kom fram och gav mig en lång kram, var så himla glad att se mig. En person hon aldrig hade träffat förut. Redan där höll jag på att börja gråta. Vi pratade lite osv, hon berättade att hon hade två tvillingdöttrar som bodde i Victoria på 8 år, en 16 årig dotter som bodde här oså. Hon har genomgått två blodtransplantationer som misslyckades, är runt 40 år och har haft leukemi i fyra år, nu kan läkarna inte göra mer och hon kommer förmodligen dö inom en väldigt snar framtid. Hon tyckte det var så roligt för jag hade samma ögon som hennes döttrar, och hårfärg osv, men att hon inte kommer få träffa dom innan hon dör. Bara den äldsta.

Hennes sista chans att stanna på den här sidan av jorden var att dricka någon sorts juice som någon måste göra åt henne, förstod aldrig vad den var gjord av men måste göras i steril miljö och sedan måste hon dricka dom inom en kort stund. Hon ville alltså att jag skulle vara personen som hjälpte henne att arrangera allt innan sjukdomen tar henne, och göra den här juicen som möjligtvis skulle kunna rädda henne..

Började där känna att jag verkligen inte skulle räcka till, jag har inte möjlighet att hjälpa henne varje dag oså. Höll masken tills jag kom därifrån, på tunnelbanan virvlade tankarna i huvudet på mig och när jag kom hem så ringde jag Sylvie (min chefs syster) och tårarna bara började spruta, kunde inte hindra det och Sylvie trodde hon hade dött.. Så det vart väldigt fel. Men hon insåg att det kanske inte hade varit en sån bra ide att fråga mig och ville inte att jag skulle gå tillbaka.

På ett sätt vill jag gå tillbaka, hon behöver ju min hjälp och det känns som att det är mitt fel om hon dör för att ingen gör den där juicen till henne... Och för att hon tyckte det skulle bli skönt med sällskap..

På ett annat sätt tror jag det skulle äta upp mig, jag har grinat i ca 4 timmar för en människa jag inte kände när jag klev upp imorse, hur ska jag kunna hjälpa henne om jag bara är ledsen och känner mig skyldig?

Det var nog inte riktigt ett jobb för en 19åring utan erfarenhet av döden.. Så efter råd av mamsen bestämde jag mig för att säga nej hur mycket det än tog emot i lillhjärtat. Jag tror hon kommer förstå men samtidigt är det ju fel att de är mig "de är synd om", för så är det ju inte.

Vet inte hur jag tänkte när jag trodde att det här skulle gå bra.